Mina viktigaste 24 timmar!

Göteborg City Arena, fredagen den 13:e juni, kl. 12.45.

Det är ungefär en kvart kvar av första testen någonsin på den nya stadsbanan. Testen har känts bra så här långt och jag ska precis gå in i tredje kurvan. Jag håller fullt på tredje växeln, just då går bilen ca i 125 km/h, men när jag ska trycka på bromsen så händer absolut ingenting.

Dom få sekunder det tog innan bilen träffade däcksbarriären kändes som en hel evighet. Jag hann tänka hur ont det skull göra, vilka skador bilen antagligen skulle få och att jag skulle försöka undvika att träffa däcken med fronten först för att rädda motorn.

Jag träffade räcket och kände jag att smällen var väldigt kraftig. När jag trodde att det värsta var över så slappnade jag av i kroppen, bara för att sekunden senare känna hur bilen landar platt på marken. Jag hade inte ens uppfattat att bilen var i luften! Jag ropade in på radion att jag hade smällt och att jag hade väldigt ont i ryggen.

Plötsligt kändes det som att det var jättemycket folk runt bilen. Dom frågade vad jag hette, vilken dag det var och när jag var född. Det kändes som 1000 frågor.
Först ville dom kapa upp bilen för att få ut mig så fort som möjligt, men hade dom gjort det så hade jag definitivt inte kunnat köra bilen dagen efter. Då klättrade det in två personer genom bagageluckan som fixerade nacke, rygg och ben för att sedan försiktigt bära ut mig med benen först. Efter det gick allt väldigt fort. Dom lade mig på en bänk, sträckte ut min kropp och fixerade den i liggande ställning. Det var skönt att se att så många från teamet var där.

Christian Dahl var snäll och ringde upp min fru så att jag kunde förklara på högtalarfunktion vad som hade hänt. I ambulansen blev jag tillsagd att när vi kom fram till traumaenheten inte bli skrämd av att så många skulle ta emot oss.

Sahlgrenska sjukhuset, kl. 13.15.

Väl framme blev jag mött av ca 8 personer som tog in mig i ett akutrum. Där fick jag återigen svara på frågor åt höger och vänster samtidigt som en läkare tryckte, klämde och kände och frågade var jag hade ont någonstans. Han informerade om att det mycket troligt kunde handla om en kotkompression och att jag skulle in på skiktröntgen med hög prioritet. Själva röntgenproceccen tog bara 5 minuter och sen blev jag nerrullad till väntrummet på akuten. Sammanlagt fick jag vänta i 4 timmar på svaret som skulle avgöra om jag någonsin igen skulle kunna sätta mig i en tävlingsbil eller inte. Behöver jag säga att många tankar hann kretsa i mitt huvud?

När klockan var ungefär 17.15 fick jag svaret att kotorna var oskadda och att det var en mjukdelsskada. Alltså fanns det inget mer för läkarna att göra. Jag fick jag en spruta med smärtstillande och blev ombedd att vänta 10 minuter innan jag skulle prova att sätta mig upp. Jag fick hjälp av mamma och pappa att resa mig ur sängen, men när jag var uppe i nästan sittande ställning blev smärtan för stor. Jag har nog aldrig varit så nära att svimma i hela mitt liv och sen låg jag och hade okontrollerade ryckningar i kanske en kvart. Läkaren insåg att han hade felbedömt hur ont jag verkligen hade och gav mig en morfinspruta i magen. 20 minuter senare gjorde jag ett nytt, lyckat försök att sätta mig upp.

Med två hjälpande händer stapplade jag ut till bilen och fick skjuts till banan för att kunna gå igenom dataloggingen för att kunna vara så förberedd som möjligt om jag, mot alla odds, skulle känna mig bättre på lördagen.

Lite senare på hotellet fanns det inte mycket att göra förutom att ta medicinen och försöka vila upp mig så mycket som möjligt. Eftersom medicinen gjorde mig mycket illamående var det inte lätt att få en god natts sömn…

Göteborg City Arena, lördagen den 14:e juni, kl. 09.30

Bilen har varit på riktning under natten, dämparna, motorn och växellådan har bytts och en massa saker har lagats på bilen. Grabbarna i teamet gjorde verkligen ett fantastiskt jobb! Att träffa killarna på morgonen och veta att dom inte har sovit en blund men ändå se glöden i deras ögon lyfte mig.

Testen gick ok trots en smärtande rygg. För mig var inte testen viktig rent tidsmässigt utan viktig bara för att se om jag skulle klara av smärtan.

Den stora prövningen kom på kvalet eftersom att kvalet är otroligt viktigt på en så snäv bana som i Göteborg. För att ta mig vidare till superpole visste jag att jag behövde prestera på ett enda varv och när det gick vägen blev jag överlycklig! Samtidigt blev jag orolig för smärtan när jag insåg att jag skulle behöva prestera ett varv till. Tanken på att jag skulle köra ett helt race var ett senare problem och fanns inte ens i mina tankar.

När superpolevarvet skulle starta tänkte jag inte på om jag skulle sätta en bra eller en dålig tid. Det enda jag tänkte på var att försöka ta mig runt banan. Efter mitt varv var avklarat, och jag hörde min ingenjör Per Blomberg tala om att jag var P1, hade jag svårt att hålla tillbaka tårarna. Jag visste då att jag som sämst skulle få starta trea på racet.

Jag kom in i depån med smärtande rygg och, efter en stund när jag hade lyckats ta mig ur bilen, kom Per Blomberg fram och sa att vi har tagit pole. Jag trodde först inte att det var sant och då gick det verkligen inte att hålla tillbaka tårarna. Jag tänkte på hur hårt killarna hade jobbat hela natten.

Racet slutade i depån med en trasig hjulupphängning.

Ett stort tack till hela teamet som har slitit så otroligt hårt den här helgen! Även ett stort tack till Linus från Naprapatkliniken Väst AB som hjälpte mig hela dagen! Shit vad ni är bra!!! Det här var 24 timmar jag aldrig kommer att glömma.

Med vänliga hälsningar
Robert

5 kommentarer

1. 1. Emma | 2008-06-17 23:15 #
   

   Du är en kämpe, så enkelt är det!

   / Din syster
2. 2. Lillemor | 2008-06-18 13:41 #
   

   Du har ju några änglar som håller sin vakande hand över dej :)
   Undrar bara varför det dj-s med dej hela tiden? Du fick ialla fall visa vad du kan på racet. Hoppas att ryggen ordnar till sig snart.
   Jättekramar, fortsätt ge järnet!
3. 3. Magnus | 2008-06-19 20:10 #
   

   Var i GBG och tittade på lördagen, vill bara säga att du har några nya fans i Hudiksvall i alla fall :-)
   Strongt gjort, synd att du inte fick köra hela vägen.
   MvH
   Magnus & racing gänget från Hälsingland.
4. 4. börje (uffes kompis) | 2008-06-19 20:27 #
   

   Robban!! Du var det starkaste jag sett i sportliga sammanhang, grabbarna i teamet var starka men Du var starkast,det är en stor förmån att vara i depån och ha möjlighet att träffa Dig, hoppas att kroppen känner sig bättre till nästa race.Med Din inställning kommer Du att gå långt.

   Börje.
5. 5. MVH Kenth | 2008-06-20 18:21 #
   

   Jag förstår att det var en ordentlig pärs du var ute för. Om det finns någon rättvisa här i världen,tar du hem segern på Sturup Raceway nästa helg.Sköt om dig vi ses.

   Trevlig Midsommar.

Skriv en kommentar