Man måste ha sex för att nå framgång…

Published 2006-08-02 at 16:47

Men utan styrning är det svårt att få in den! Min omedelbara respons efter helgens STCC-tävling på Vålerbanan i Norge kanske behöver någon ytterligare förklaring… Som de flesta av er säkert redan vet så gick det åt helsike, det blev ett rejält bottennapp!

Det började riktigt bra, precis så bra som jag hade förväntat mig. På fredagens tester var jag snabbast under första passet och satte andra snabbaste tid på andra passet. Richard Göransson lyckades klå mig på några hundradelar, men jag visste ju att farten fanns där. Och Vålerbanan gillar ju jag. Förra året när vi var där så blev det strul under kvalet så jag fick starta i bakre delen av fältet, men redan på första varvet flög jag fram och passerade 12 av mina konkurrenter! Att jag senare slutade i sandfållan blev en fruktansvärd besvikelse. Vi fick praktiskt taget skotta fram bilen, så i år var jag otroligt revanschsugen när vi skulle tillbaka.

Fredagen började bra som sagt, med sedan gick det bara utför. På warm-upen på lördagen fanns det ingen pace i bilen, och det var något del på motorn – oklart vad. Kvalet ska vi inte tala om. Jag fick punktering och hamnade i femte startled, långt ner på griden. Bilen var fortfarande ruskigt slö, så teamet gjorde en kanoninsats och bytte motor mellan kvalet och racet, men tyvärr till ingen nytta.

Större delen av finalracet saknade jag sjätte växeln, något som gjorde att det gick mycket långsammare än det borde. Det blev enormt frustrerande att inte kunna lägga i sjätte växeln på rakorna och utnyttja bilen till fullt.
Det var bara att sitta och se mästerskapspoängen försvinna all världens väg. På första varvet försökte jag ta mig i mål och att inte tappa för många placeringar. Och det var inte helt lätt. Efter fem, sex körda varv tappade jag styrservon.

Med tanke på de enorma påfrestningar som kroppen utsätts för under ett race, så gick all energi åt till att bara lyckas styra Volvon runt banan. Som exempel kan man bara nämna att i kurvorna är trycket på kroppen någonstans kring 2G, och att utan servo styra i det läget är ganska så tungt. I kupén var temperaturen närmare 50 grader och efter 45 minuters race utan vätskepåfyllning så vacklade jag helt svimfärdig ur bilen.
Inget att rekommendera för någon som inte har tränat ordentligt och som har förberett sig på den typ av ansträngning som ett STCC-race innebär. En del kanske tycker att jag är för noggrann när det gäller min kost och träningsrutin, men sådana här gånger ser man att det är helt nödvändigt. Efter en sådan urladdning tar det ett par dagar att återhämta sig. Det var tur att jag hade haft kul på Finnkampen Motor och vilat upp mig på spa i veckan innan.

Snacka om att jag är revanschsugen nu. På Anderstorp ska banne mig grejerna hålla, och då ska det bli åka av. Om två veckor smäller det.